Översten rörde långsamt i sin tekopp medan han tittade ut genom observationsfönstret, på den sönderbombade marken utanför fortets väggar. Det stod människor där ute. Fältbestraffning nummer ett kallades det. Tanken var att den straffade soldaten skulle stå bunden vid en påle bakom fronten…inte korsfäst på järnbalkar ute i leran och granatregnet. Men vissa regler var annorlunda här i Fort Douze. En knackning på dörren fick översten att vända sig från fönstret. Det var löjtnant Haig. Löjtnanten var blek och darrade. Hans uniform var trasig och blodstänkt. Han gjorde ett försök till honnör. ”Sir, vi har lyckats starta den andra turbinen. Maskinen borde vara funktionsduglig inom fyrtioåtta timmar.” Översten nickade, och smuttade på sitt te. Löjtnanten stod kvar i dörröppningen, tvekande. ”Sir…vad…vad är syftet med maskinen? Vad gör den?” Översten vände sig tillbaka mot fönstret. ”Fråga menige Barnslow,” sa han. ”Sir? Barnslow? Barnslow är död. Han dog nere i turbinrummet. Det vet ni väl?” Översten svarade inte, utan drack långsamt sitt te.